#002: Tunbjörk, Bohuslän och att ta bort natur
#002: Tunbjörk, Bohuslän och att ta bort natur
Fotobrevet handlar om fotografi, sånt jag skapar och gillar.
Hej!
Gott nytt år. Inför varje nytt år brukar jag sätta mål för mitt fotograferande. Ibland når jag målen, andra gånger inte. Men det är skönt att göra något slags avstamp samtidigt som en blickar framåt. Ett mål jag har för 2022 är att göra detta nyhetsbrev och min hemsida bjorndahlfors.se till huvudsaklig hemvist för mina bilder, istället för ytligheten och snabbheten i de sociala flödena.
Detta brev bjuder på:
Sommarminnen från Bohuslän
Tunbjörksutställning i Borås
Utblick med småtips
Inblick: Att inte kalla sig naturfotograf
Opublicerat
Så jag hoppas att du kommer gilla Fotobrevet #002 och om du gör det så dela gärna vidare det till andra så att fler väljer att prenumera och läsa.
Ha det fint och så hörs vi framöver!
Med vänlig hälsning,
Fotograf Björn Dahlfors
Tankar och bilder till Bohusgraniten
Mitt i vintern bjuder jag på ett sommarminne. En resa till Bohuslän fick mig att fundera över den röda granitens alla upplevelser, allt den sett och allt den upplevt. Samtidigt som den svenska västkusten är oändligt vacker så speglar den också det välbärgade Sverige. Samtidigt som havets vågor sakta rullar in så går det inte sluta tänka på vad som kommer hända med de lågt liggande områdena när havet kommer att stiga till följd av den globala uppvärmningen. Hur våra kustområden kommer kunna hantera stigande hav går att visualisera på MSB:s hemsida, det både skrämmer och fascinerar.
Ta en titt på mitt sommarminne från Bohuslän och testa också att laborera med kartverktyget som finns hos MSB.
En härlig dos Tunbjörk i Borås
Lars Tunbjörk är en av de stora i svensk fotografi. Hans bilder är säregna och vandrar mellan Egglestoneska färgskalor och minimalistisk perfektion. Jag ska villigt erkänna att det har tagit mig lång tid att förstå hans bildvärld, kanske för att den mest fladdrat förbi mig, eller för att den kräver mer än den skönhetstörstande naturfotografen jag skolats i. Tunbjörks bildspråk som inte alltid är vackert men som alltid är originellt. Det är bilder som tar tid, det är en fotograf som en behöver lära känna och som tvingar en att också se människan bakom bilderna, hans drivkraft och hans tankevärld. Just nu, och fram till den 27/3 2022, pågår en retrospektiv utställning över Tunbjörks fotografiska värv i hans födelsestad Borås.
Det är så klart en stor uppgift att täcka en karriär i en utställning, och det är en lika stor uppgift att insupa hela utställningen på en gång under den dryga timmen jag besökte den. Får jag möjlighet kommer jag återkomma och se den igen. Får jag inte möjligheten ingen har jag nu boken Lars Tunbjörk - Retrospektiv att bläddra i.
Lars Tunbjörk var detaljernas mästare, han såg det många inte ser, han fångade absurditeter och visade att dokumentär fotografi både kan innehålla en stor dos humor och en lika stor dos politiska kommentarer, den dokumentära fotografin får vara subjektiv. När jag vandrar mellan hans olika projekt tänker jag att hans bilder fångar arten homo sapiens med alla våra fel och brister. Ibland blir det roligt på någons bekostnad och ibland fastnar skrattet i halsgropen då Tunbjörk blottar orimligheter och exploatering. Jag fastande framförallt för hans bilder från Paris Fashion Week, hur han vandrade runt i en värld av yta och klädde av den fullständigt genom att visa modellernas utsatthet och de kostymklädda männens blickar. Män som förvandlat kvinnor till köttstycken som ska kapitaliseras på och som ska utnyttjas. I utställningen finns en film där vi får följa Tunbjörk när han jobbar med bilderna från Paris fashion week och det är intressant hur han rör sig och betraktar på ett helt annat sätt än alla andra fotografer. Han köper inte situationen han ifrågasätter den.
En annan del i utställning visar en rad porträttbilder av kända personer, i galleriet finns bland annat Ingmar Bergman, Stina Ekblad, Gösta Ekman, Erland Josefsson och Tomas Tranströmer. Det är respektfulla med lite säregna porträtt. Men det som verkligen fångar mig är vilket mod det krävs av en känd person att våga låta en person som Tunbjörk, med sin kritiska och ironiska blick, göra ens porträtt.
Utställningen är över två våningar, det visar Tunbjörks bredd och ger också små skärvor av personen Tunbjörk. I montrar finns utrustning, pass och annan memorabilia. På våning två kan man även se bilder av fotografer som fått Lars Tunbjörkspriset genom åren samt en större utställning med årets pristagare Leif Cleasson.
Detta är så himla mycket mer finns att se och det är definitivt värt ett besök om du kommer till Borås eller letar efter en bra fotoutställning. Väl i Borås ska du inte heller missa Abecitas utställningar, vilket jag tyvärr inte hann med denna gången men nu har sparat till nästa gång.
Utblick
Stötta Himlens mörkrum 2!
En fotograf som verkligen påverkat mig är Jean Hermanson. Jag kom i kontakt hans verk genom den hyllade filmen Himlens mörkrum och sedan dess är jag lite besatt av hans bilder. Jean och hans kollega Folke Isaksson reste runt i Sverige och besökte arbetsplatser för att skildra den svenska arbetarklassen på 1960-talet och 1980-talet. Det som gör bilderna och texterna så unika är att de är skapade med respekt för människan bakom blåstället, det är inte en borgerlig betraktelser över arbetare. Nu är det på gång en ny film, Himlens mörkrum 2. Grunden till filmen är att filmaren Nils Petter Löfstedt har kommit över flera hundra timmar av inspelade intervjuer från tiden då Folke och Jean reste runt i landet. Precis som i Himlens mörkrum 1 så söker nu Löfstedt upp människorna som finns på bilderna och som hörs på banden.
Jag vill även passa på att tipsa om tre böcker, inte fotoböcker, men på samma tema som det som Jean och Folke gjorde när de reste runt och mötte arbetarklassen. Böckerna är: Vi, Skuggorna av Elinor Torp (ISBN: 9789173439084), Cykelbudet av Anders Teglund (ISBN: 9789188035622) och slutligen Amazon: bakom framgången av Julia Lindblom (ISBN: 9789187777844). Alla tre böckerna skildrar det svenska prekariatet, vår tids daglönare som lever sina liv med otrygga anställning och kassa villkor.
Makalös digital utställning
Rota mi betyder min rot på jämtska. På det temat har Anneli Åsén och Susanne Kvarnlöf gjort en digital utställning som verkligen lyckas att förmedla lite av den känslan som man får på en fysik utställning. Utställningen bygger på två personliga berättelser om att bryta upp för att sedan komma tillbaka hem till den jämtländska landsbygden. I olika rum möter vi olika delar av berättelsen, förutom bilder så skapas en stark helhetsupplevelse genom illustrationer, texter och musik. Ett verkligen lyckat och inspirerande sätt att visa fotografi på ett digitalt sätt bortanför de flyktiga instagramflödena.
Men du. Besök rotami.se men inte på mobilen. Hämta surfplattan eller ännu hellre datorn. Ju större skärm desto bättre upplevelse.
Några kortisar
I förra brevet skrev jag om tidskriften Verk. Nu finns det ett nytt nummer att läsa: verktidskrift.se.
Njut av DN-fotografernas bästa bilder från 2021. All heder åt Dagens Nyheter som har en så fantastik uppsättning fotografer på sin bildredaktion. Mer av dem får du så klart i tidningen men också när bildchefen Pi Frisk sätter ihop Veckans bilder varje vecka.
Ett boktips. Gillar du spioner, kalla kriget och fotografi? Då kan jag verkligen rekommendera Fotohandlaren i Bizonien: en spionberättelse av Jan Bergman (ISBN 9789113092249). En bok som på ett initierat sätt blandar europeisk fotohistoria med europeisk storpolitik efter andra världskriget. Jag lyssnade på den men i den tryckta boken finns även en hel del bilder.
Inblick: Därför tog jag bort natur innan fotograf
Länge kallade jag mig naturfotograf, det gör jag inte längre. Kanske är titlar helt obetydliga, ja vi är ju alla människor, men nu när titlar är våra sköldar mot världen så spelar det ändå en liten roll. Nu kallar jag mig fotograf.
Så varför skriver jag då om detta? Jo för jag tror det är viktigt och för det ger uttryck för det som skaver i mig. Att plocka bort det där lilla tillägget natur innan fotograf har jag gjort eftersom det finns så otroligt lite natur kvar på planeten. Och den natur som finns kvar får bara finnas så länge som den inte är lönsam för människan att bruka, fördärva och omvandla till brukad mark. Att fotografera en planterad skog, ett reglerat vatten, ett odlingslandskap, fjällmotiv från Vildmarksvägen, en blomma i en hage eller en älg på ett hygge är inte att fotografera naturen. Att ta bilen till ett naturreservat, följa en stig och läsa på länsstyrelsens skyltar är ens det att vara i naturen? Självklart drar jag detta resonemang till sin spets och skalan är inte svartvit. Mellan det orörda och det helt urbaniserade finns så klart mängder med upplevelser som liknar natur även om det ofta är regisserat av oss.
Jag tänker ofta på hur vi människor kommer att bruka vårt ända hem i hela universum tills dess att planeten inte längre kan hålla oss vid liv. Under en stjärnklar himmel men blicken fäst ut i oändligheten tycker jag det är lätt att komma i kontakt med sig egen litenhet. En sak är säker och det är att planeten kommer överleva oss. Tänk på alla arter som fanns här innan oss. Och alla arter som kommer finnas efter oss. När mänskligheten försvunnit från planeten kommer den så sakta återgå till ett naturligt tillstånd. Eller finns ens naturen om ingen definierar den?
Vart ska du detta leda till tänker du? Vad har det med fotografi att göra? Det är en himla relevant fråga och jag förstår helt om du tycker att du kastat bort tid på att läsa detta.
Men.
Jag ser mina bilder som en spegel av mig själv, varje bild jag gör blir gjord för att jag vill berätta något som intresserar mig. Skogen är något som intresserar mig, eller jag älskar faktiskt skogen (till och med den planterade skogsefterapningen). Men istället för att söka mig in i gammelskogen hamnar jag på vid ett timmerupplag som ligger två stenkast från där jag bor. Det är en fruktansvärd plats. Det gör ont i hela kroppen att vandra i gränderna som uppstår mellan de höga virkestravarna. Nästan varje dag, året runt, kommer det dit lastbilar med nyhuggen skog, stammar staplas på hög för att sedan lastas upp på tågvagnar för att levereras till industrin. Det är denna historien som är viktig att berätta, detta är historien om den svenska skogen. Skogsbolagens reklamfilmer och naturfotografernas bilder av barr i motljus är inte skogens historia. Skogens historia och framtid är mörk och hela dess existens kontrolleras av en omodern industri och flata byråkrater som förblindats av en växande BNP.
Så.
Jag kan inte kalla mig naturfotograf så länge det är förknippat med att odla en förljugen bild av verkligheten. Verkligheten är den att sagoskogarna har fallit och där de stod står nu trädplantage som väntar på mogna (bli 60 år) för att sedan huggas ner. Alltså kallar jag mig inte längre naturfotograf.
Om skogen på bjorndahlfors.se
Opublicerat
