Fotobrevet #006: En västerbottnisk fotoodyssé
Fotobrevet #006: En västerbottnisk fotoodyssé
Hatar du Umeå – läs inte detta brev
Hej bästa du!
Tänk att det redan gått tre veckor sedan sist. Nu är det dags för ett nytt fotobrev. Hela brevet ägnas åt fotografi från och i Västerbotten. Nyligen besökte och fotograferade jag Umeå.
Brevets innehåll:
Älven, staden och plakaten
Utställningar i fotostaden Umeå
Opublicerad från Västerbotten
Som vanligt så skulle jag bli väldigt glad om du delade fotobrevet i sociala medier eller skickar vidare det till en fotointresserad vän. Ju fler som läser desto roligare att skriva. Vill du ge feedback på brevet så skicka en rad till bjorndahlfors@gmail.com.
Umeå | Älven, staden, plakaten
Först på mitt fjärde besök sa vi hej till varandra, Umeå och jag. Promenader bortom promenadstråk, promenader genom centrum, älvpromenader, promenader som upprepade sig.
De långa ljusa vårkvällarna och mina egna föreställningar blev ett porträtt av Umeå.
Städer vid älvmynningar, norrländska älvstäder, har en plats i mitt hjärta sedan mina år i Piteå. Kanske är det älvens eviga flöde, kanske är det den starka arbetarekulturen, kanske är det bara det att min själ verkar trivas på nordliga breddgrader.
Fotostaden Umeå
I en utställningshall stannar stegen av, människor rör sig i slowmotion. Ögon absorberas av intryck. Benen hittar sin egen takt. Allt hörs. Lätta fotsteg och prasslande jackor. Lågmälda ordbyten. En harkling. En av livets alla scener.
Ibland är det skönt att sätta sig. Efter en promenad från Västerbottens museum till Bildmuseet gjorde jag just det. Jag satte mig på en bänk och kände in det magnifika utställningsrummet.
Mitt i Zanele Muholi-verk satt jag och läste om konstnären och aktivisten som genom sina bilder vill ge en röst åt och normalisera HBTQ-rörelsen i Sydafrika. Vackra bilder, starka bilder. Starka berättelser och starka porträtt att förlora sig i. I sin egen kontext, i Sydafrika, är bilderna utmanande och aktivistiska. På ett bildmuseum i aktiviststaden Umeå blir de en kraftig utandning på den glöd som brinner för en mänskligare värld. Fotografin kan lära oss saker om världen, ge oss perspektiv på som vi saknar, det upplevde jag på utställningen. Med min fotografiska bakgrund inom safari-resornas postkoloniala naturfotovärld har jag matats av västerländska perspektiv på livet och kontinenten Afrika. Zalene Maholis bilder är berättelser från Sydafrika, inte berättelser om Sydafrika, att en bilder skapade av människor som är en del av den värld de skildrar ger rätt perspektiv.
På Västerbottens museum såg jag Albin Bibloms Naturens teater som är flera projekt i en utställning. Bland annat visas projekten Curiosity and Control och Mechkar ingår. Två bildserier som båda utforskar och ifrågasätter människans behov av att kontrollera naturen. Den ena delen av utställningen utspelar sig på naturhistoriska museum och i djurparker. Det är konstgjorda naturscener med antingen uppstoppade eller levande djur. Den fåfänga tron att naturen kan kontrolleras är något som även upptar mina tankar. Naturen i sig är vild och varje försök vi gör att tämja biter oss i baken. Pandemier, klimatkris, invasiva arter, monokulturer, döda hav, stillade älvar, fiskdöd, med mera är det som kommer vi får tillbaka när vi tror att vi kan stå bredvid naturen. Människans tro på evig tillväxt och utsugande av naturen kommer bli människans undergång. Temat för Bibloms utställning drar det inte så långt men hans tema får mina tankar att vandra och känna släktskap. I den andra utställningsdelen visas hans projekt Mechkar som handlar om Europas sista dansande björnar. Återigen ett ägande av något vilt, en björn, ett liv i underkastelse, ett kedjat liv.
En bonus på Västerbottens museum blev Peter Lundströms utställning med självporträtt som ingick i den pågående retrospektiva utställningen över hans och hans livskamrat Anna Kristensens konstnärskap. Självporträtten är fångade speglingar av Peter och Anna på olika platser runt om i Europa, bilder från 1979 och framåt. Bilderna är inte bara en resa genom parets liv utan också genom en tid som förändrats med konstnärerna. Att leva med ett tematik över flera år är något speciellt, en monoton grundberättelse som ändå får liv genom scenerna som utgör bilden. Att bilderna inte hänger kronologiskt tycker jag förvirrar berättelsen som med denna hängningen snarare blir en serie tidshopp än en resa från då till nu.
Att besöka Umeå och missa Sune Jonsson går bara inte. På Västerbottens museum finns Sune Jonssons centrum för dokumentärfotografi. I arkiven finns hans bildskatt och med året varierar vilka bilder som visas. Sune Jonsson var en av de stora dokumentärfotograferna i svensk fotohistoria. Självklart fick det gedigna verket Sune Jonsson Life and work följa med mig hem.
Opublicerat | Västerbottnisk sommarkväll
Även om Västerbotten på många sätt är sina kuststäder så är det ändå inlandet och fjällen som föder de hiskeliga berättelserna som återfinns i Torgny Lindgrens västerbottniska prosa som jag tycker så mycket om. För några år sedan reste jag över Stekenjokk från Gäddede för att övernatta i Klimpfjäll. På väg tillbaka från ett besök vid Trappstegsforsen föll ljuset över fjället på ett sätt som kan få en att nästan bli religiös.
Om fotobrevet
Fotobrevet görs av fotograf Björn Dahlfors. Brevet har som mening och mål att tipsa om egen och andras fotografi.
Tack för att du läst brevet. Nästa brev är planerat till 26 maj. Ta gärna en titt på min hemsida bjorndahlfors.se.