Fotobrevet #010: Lule älv för nästan hela slanten
Fotobrevet #010: Lule älv för nästan hela slanten
En älv, en elledning, tre böcker och ett utställningstips
Hej! Här kommer ett nytt nummer av fotobrevet, det tionde. Jag hoppas att du har en härlig sommar och att du har tid för lite tankar om fotografi.
I veckans brev skriver jag om tre böcker som handlar om Lule älv, samt om hur älven är sammankopplad med Bergslagen genom Harsprångslinjen. I slutet av brevet kommer sedan bild från Lule älv källor i Sarek.
Mer att läsa om
Svenska landskap
Fröfoton på Verket i Avesta
Nästa brev skickas om tre veckor.
MVH
Fotograf Björn Dahlfors/bjorndahlfors.se
Svenska landskap – en serie om tio bilder
Tio bilder ur mitt arkiv har blivit en vykortsserie. En serie bilder i nationalromantisk anda varav den nordligaste bilden är fångad på Nuoljas sydsida och den sydligaste i närheten av Glimmingehus på Österlen. Vill du köpa serien så kostar den 125 kr inkl. frakt. Skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com. Alla tio bilderna hittar du annars att bara beskåda på bjorndahlfors.se/svenskalandskap.
Lule älv kallar – tre böcker och en kraftledning
När Harsprånget och de andra forsarna i lilla- och stora Lule älv tämjdes av arbetarnävar, betong, ingenjörskraft och rekordårens industrialisering fick Sverige en förutsättning att bygga ett välfärdsland. Forsarnas kraft tvingades genom turbiner för att generera energi som sedan tog sin flykt mot södra Sverige genom exempelvis den 1000 kilometer långa kraftledningen Harsprångslinjen. Ledningen är en förlängning av älven och den skär rakt igenom Bergslagen där jag bor och verkar som fotograf. Det här ska inte handla så mycket om Harsprångslinjen utan snarare om tre böcker, var av två fotoböcker, som alla skildrar den älv som i sitt tämjda tillstånd gör det möjligt att värma hus och ladda mobiltelefoner.
Första gången jag såg Suorvamagasinet fylldes jag av obehag. Så mycket vatten den höga vallen mitt i nationalparken. Då gick jag fortfarande på gymnasiet och skulle ge mig ut på fjällexpedition med Friluftsfrämjandet. Utan att förstå så förstod jag nog ändå att intrycket av den dämda älven skulle följa med mig genom livet. Då fick jag som sörlänning en första lektion om elens ursprung och elens konsekvenser för naturen. Idag är jag kluven till vattenkraft. Å ena sidan ser jag det rationella att utvinna älvens kraft för att bygga välstånd, å andra sidan känner jag rent instinktivt att det är galet att krossa ekosystem för vår arts allt för egocentriska livsstil där vi tror att vi inte hör ihop med resten av planeten.
I Mikael Niemis roman Fallvatten (Piratförlaget 2012, ISBN: 978-91-642-0397-7) börjar allt med en spricka i Suorvadammen. Den tämjda älven tar sats och i en hisnande historia följer vi sedan hur älven spänger vallar, raderar ut kraftverk, återerövrar torrfåror och river med sig hus. Från Suorva till Luleå. Niemis sätt att berätta gör dystopin full av skratt. Men i boken finns ett allvar en känsla av älven är ett levande väsen som fått nog och nu ger igen på den infantila arten som tror att den kunde härska planeten som den vill. Mycket läs- eller lyssningsvärd, ljudboken är dessutom inläst av Niemi och med sitt Pajalamål ger han historien rätt inramning.
Boken Luleälven: Möten i norr (ISBN: 9789187283796) utgiven på Votum 2015 är reportagebok med bilder, fakta och människomöten. Författare är Sten Bergström och Mats Andréasson, bilderna har Mikael Svensson fotograferat. Boken är klassiskt berättad från källorna i fjällen till havet, från underskön fjällvärld till Luleås isbrytarflotta och Facebooks serverhallar. Samtidigt som författarna utforskar livet kring älven så förmedlar de den kunskap de finner. Genom faktatext och möten med människor tar vi oss sakta genom landskapet på ett ganska härligt sätt. I viss mån kan boken kännas lite kolonial och antropologisk. Boken är som den tämjda älvens alla lockande avor och breda lugna framfart. Den älv som gör uppror i Niemis bok finns inte att skönja i denna reportagebok, här är älven ett fogligt och kuvat väsen vars stora uppgift är ge människan det människan vill ha – elektricitet. Boken är människans hyllning till det älven ger. Mikael Svenssons bilder är vackra och blandar det nationalromantiska i naturfotografen med det dokumentär. Hängande regnväder över djupa fjälldalar, vattenkraftsdammar och älgar.
Sist ut bland böcker om Lule älv är Mia Rogersdotter Grans bok Ändo / Älven / The river (ISBN: 978-91-519-4323-7). Detta är en personlig bok, med få ord berättar hon allt, i övrigt får det finstämda bilderna tala. Bokens form ger gott om luft för de ganska ofta små kvadratiska bilderna som kommer från Mias analoga Hasselbladskamera. Luften och formatet gör att man dröjer sig kvar på sidorna. Boken porträtterar älven som det industrilandskap älven faktiskt är med sina dammar, turbiner, kraftverksbyggnader, betong, bergkross och elledningar. Ställverk som döljer en fjällvärld som bara kan anas bakom ledningarna och torrfåror som är sår i landskapet. Boken är stillsam som den tämjda älven. Hela vägen har en som läsare med sig det som Mias morfar en gång sa om att utbyggnaden av Lule älv är Socialdemokratins största svek. Boken är verkligen en liten pärla i sitt format och sin formgivning. Den gör en vemodig. Den sätter ett frågetecken efter det vi kallar grön energi.
I de två fotoböckerna kan se något av den resan jag själv är ute på som fotograf. Hade jag gjort en bok om Lule älv för fem år sedan hade idéen liknat den som herrarna Bergström, Andréasson och Svensson gjort (liknande tema har min bok om Oviksfjällen). Hade jag idag gjort en bok om Lule älv hade idéen nog snarare liknat det som Rogersdotter Gran gjort i sin bok. Det är intressant att en kan spegla sitt eget tänkande i andras verk.
I Lule älv finns det 15 vattenkraftverk, älven är drygt 460 kilometer lång och från älven sträcker sig den 1000 kilometer långa kraftledningen som heter Harsprångslinjen ner genom Sverige förbi mitt Bergslagen.
Utblick: Verket i Avesta
Trädgårdspoesi i Lena Granefelts bilder
Lena Granefelts bilder i serien Flora Supersum är poetiskt vackra bilder om livet i trädgården efter den blommande säsongen. Fram till 18 september visas bilderna på Verket i Avesta. Bilderna gör sig fint i Avestas gamla järnverk som idag är en härlig konsthall väl värd ett besök. Rostigt järn, rester av tiden som industri, väggar av slaggsten och jättelika masugnar samsas med konsten.
Lenas bilder som avbildar frökapslar på olika sätt är fantasieggande och väldigt vackra. Bilderna föddes ur hennes upptäckt om att livet i trädgården fortsätter efter blomning, då börjar kampen för nytt liv när frö ska spridas och kanske gro nästa vår. Bilderna öppnar upp ögonen för att trädgården är mer än den prunkande årstiden, att även hösten och vintern har sin skönhet.
Själv har jag mer och mer börjat söka mig till trädgården för att hitta motiv, såväl under sommaren som övriga året. I förra brevet skrev jag om och länkade till en serie bilder från mina pioner och tidigare har jag gjort en hyllning till förruttnelsen när jag fotograferade hur min trädgård ser ut på vintern. Trädgården är som jag varit inne på innan en bildkälla att ösa ur.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Verket där det förutom Lenas bilder även visas många olika konstnärers verk uppblandat med en pedagogiskt utställning om järnframställning. Läs mer på verket.se.
Ett stort MEN måste dock sägas: ät inte i caféet. Att betala 130 kronor för mat som värms i mikrovågsugn och som dessutom får magen pruttestera hela vägen från Avesta är skamligt.
Opublicerat | Vid Lule älvs källor
Brevets opublicerade bild är från en vandrig i Sarek. Efter ett blött dygn vaknade vi inbäddade i moln. Medan morgongröten puttrade på stormköket så klarnade det sakteliga upp och runt oss kunde bergen titta fram. Bilden är tagen vid kanten till Rapadalen och snart ska vi vandra ner i dalen från den östliga sidan. Vattnet som rinner genom Rapadalen och ner i Rapaselet tar sig sedan ner till lilla Lule älv.
