Fotobrevet #020: Bowie trumfar Sukita • Sverige hjälpte mig • Att besjälas av glas
När fotografen hamnar i skuggan av modellen och om att sitta fast
Kamrater! Fortfarande befinner jag mig i en svacka med bristande motivation. Kanske att jag fick en del av svaret till min svacka när jag såg senaste avsnittet av kulturmagasinet Sverige. Min fotografiska håglöshet tär på mig. Jag formulerar projekt men jag saknar viljan att ta tag i dem. När projekten står still står även bildskapande still.
Jag har även sett den påkostade Bowie-utställningen som hänger på Kulturhuset i Stockholm, och jag var inte så imponerad av bilderna.
I detta nummer:
Sverige fick mig att inse var jag sitter fast
Att besjälas av glas
Bokreklam
Bowie viktigare än fotografen
Opublicerat | Diptyk #020
Bästa fotohälsningar!
/ Fotograf Björn Dahlfors
Sverige fick mig att inse var jag sitter fast
I flera brev har jag nämnt att jag sitter lite fast i mitt fotografi. Det gör jag fortfarande men jag tror att senaste avsnittet SVT:s Sverige fick mig att se mitt problem. I programmet möter vi tre fotografer, två med tyngdpunkt på det dokumentära och en med fokus på det konstnärliga.
Först ut möter vi Douglas Ljungkvist som gjort en fotobok där han reser i bruksorter där bandy blomstrat och blomstrar, boken heter Bandyland och är en hyllning till en de orter han som barn hörde i radions och tv:ns sportnyheter.
I den längre intervjun möter vi fotojournalisten Alexander Mahmoud som nu är aktuell med en ny bok: Du vill inte mer. Alexander är uppvuxen en halvtimmes bilväg från byn där jag är uppvuxen i den djupa kronobergska skogen. Idag är han en del av Dagens Nyheters fantastiska fotoredaktion och en av landets bästa bildjournalister.
Den tredje fotografen i programmet är Charlotta Hammar som hanterar sin oro för krig och klimatförändringar genom fotograf och sin konst. Med en ärvd Rolliflex-kamera och digitala bearbetningar skapar hon bilder som känns.
Två dokumentära fotografer och en konstfotograf som använder bilden för att hantera världen på ett självbiografiskt sätt. Två dokumentära uttryck och ett konstnärlig uttryck.
Efter jag sett programmet blev det tydligt för mig att jag fastnat i ett rum mellan dessa två uttryck, jag vill vara både dokumentär och konstnärlig, jag söker en berättarstil. Jag har tänkt att mina bilder ska vara trogna det projektet som de tillhör. Att jag ska kunna anpassa stil och uttrycksätt efter berättelsen jag vill berätta. Jag tror fortfarande att det är min väg som fotograf. Jag måste ge det tid. Programmet har fått mig att förstå hur viktigt det är att hålla igång mina projekt. Det har fått mig att bli lite mer förlåtande kring att mitt vardagsfotograferande för tillfället är helt utlämnat till snapshots med mobilen.
Att besjälas av glaset. Att fånga glasets själ.
På tal om att vara mellan det dokumentär och konstnärliga. I mitt bildreportage om att besjälas av glas så tycker jag att jag hittar ett sätt att kombinera det dokumentära med det konstnärliga – ett sätt att vara trogen berättelsen. Har du missat det bildreportaget så finns det att läsa här.
Beställ min bok idag!
Femtiotre bilder, femtiotre texter, femtiotre veckor. En bok om 2020, en bok om att vara människa, en bok om en pandemi. Köp den nu. Endast 220 kr inkl. frakt. beställ genom ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com.
Boken i utställningsform kommer du kunna uppleva när du besöker mig på Vinterspår i Stripa gruvmiljö den 4-5 mars. Här finns hela Vinterspårsprogrammet.
Bowie viktigare än fotografen
Givetvis är fotografen viktig för en bild. Men frågan är om inte modellen i vissa fall är viktigare än fotografen. Det var mina spontana tankar när jag vandrade runt på Kulturhuset i Stockholm och såg den påkostade och välgjorda Bowie-utställningen.
Det är bilder av en mytomspunnen världsartist, det är bilder som är frukten av ett samarbete mellan den japanska fotografen Masayoshi Sukita och den karismatiska artisten. För protokollet vill jag påpeka att jag egentligen saknar relation till Bowies musik och att jag kanske jag inte var rätt publik för utställningen.
Bilderna känns ganska så repetitiva både i uttryck och i att samma nuna upprepas med små variationer. Utställningen fokuserar kring några olika fotosessioner mellan Sukita och Bowie. Det som är imponerande är den tillgången Sukita hade till världsstjärnan och det samspelet som verkar funnits mellan modell och fotograf. Men min känsla är att det är snarare är modellen som styr fotografen och inte tvärtom. Sen slår det mig att bilderna är tagna ur en tidskontext och att det som idag känns som ett ganska vanligt uttryck kanske då, när bilderna togs, var mer banbrytande än vad de i Kulturhuset 2023. Men ändå är det något som skaver.
I utställningen finns ett axplock Bowie-fria bilder och i dem ser jag helt andra kvaliteter i Sukitas bildskapande. Den kreativitet och galenskap som Bowie ger till bilderna av Bowie lyckas Sukita ge till sina andra verk i utställningen. Jag tänker att de som är Bowie-fans kommer att älska att kunna vältra sig i alla bilder, för mig som varken känner bu eller bä inför artisten så blev utställningen lite tråkig. Och fotografen i mig fann inspiration i de bilder som inte porträtterade världsstjärnan.
När jag gick där på utställningen, eller i Bowie-galleriet, så tänkte jag på två svenska fotografer Thron Ullberg och Johan Bergmark. Båda två fotograferar kända människor men i deras verk har jag mer känslan av att det är de som bildskapare som styr modellerna, till skillnad från Sukita. I en intervju med Thron pratade han om att det ska vara fysiskt ansträngande att bli fotograferad i hans ateljé och att träningsverk hos modellen är ett pris man ska betala för en bra bild. I en intervju med Bergmark så berättar han om hur han jobbar för att skapa unika porträtt trots den korta tiden han har med kändisarna. Hur han utgår från lokalen för att skapa en bild som är mer än en bild. Kanske att Sukitas bilder banade väg för den typen av bilder Thron och Johan gör, men här slår i så fall efteraparna originalet.
Så om du gillar Bowie kan det vara värt entrén, vill du se bra porträttfotografi så finns det bättre utställningar att vända sig till.



Opublicerat | Diptyk #020
Isen lade sig på sjön i natt. Solens stålar strilar genom molnen och bildar en gloria över landskapet. Morgonvinden bryter den sköra nattisen.
Den tunga trafiken, stadens ljud och sena vanor. Överflöd av utbud – överflödet – och alla rikingar på Östermalm. Avgaser och urbanitet.
Det är rofyllt att följa en skogsväg. Bergslagens böljande landskap och djupa sjöar. Vintern kommer och går. Broddar – på – broddar – av.
Pulsen och alla jävla människor. Valfrihetens kval, enkelheten i att slinka in på en restaurang, anonymiteten. Stressen rinner av när jag tar tåget hem.
Tack för att du läst!
Nästa nummer skickas om tre veckor, den 16 mars.