Fotobrevet #024: Dubbelväckelse i Västerbotten • Fotografi från Köpenhamn • Norrländsk rivera
Fotobrevet #024: Dubbelväckelse i Västerbotten • Fotografi från Köpenhamn • Norrländsk rivera
Kort men långt.
Kamrater och fotobrevsläsare!
Våren vänner. Äntligen vår. De senaste åtta veckorna har jag rest cirka 550 mil. En av resorna gick till Umeå och på vägen dit gjorde jag flera stopp, ett stopp resulterade i brevets Opublicerade bild. En annan resa gick till Köpenhamn och den resan blev numrets bildreportage.
Dessutom har jag varit på Västerbottens museum och sett två fotoutställningar.
Brevet blir idag en aning kort. Vårbruket i trädgården samt intensivt resande har begränsat min tid.
Nästa nummer av fotobrevet skickas den 8 juni. Fram tills dess ska jag sett till att hinna att sparka igång #gerillagalleriet igen.
Med vänlig hälsning,
Fotograf Björn Dahlfors
Fotografi från Köpenhamn
Stockholm, London, Edinburgh, Reykjavik, Helsingfors och Köpenhamn. Det är listan över huvudstäder jag sett. Köpenhamn har jag varit i en handfull gånger. Nu fick jag möjlighet att vara där i några dagar. Att se en stad med kameran är att se en stad på ett annat sätt. En tvingar sig att leta detaljer.
Se mina bilder och läs mina tankar!
Dubbelväckelse på Västerbottens museum
Genom Sune Jonssons kamera möter vi väckelsen gårdagens Sverige och genom Nina Varumos verk möter vi dagens väckelse. Västerbottens museum väver samman Jonsson och Varumos verk på ett väldigt smart sätt.
Det finns en gemensam tematik i de kristna budskapen som vandrar mellan fotografernas bilder och museets utställningsrum. Det är en skildring av livet genom de frälstas perspektiv. I Varumos bilder får vi möta laestadianismen människor och landskap, från väckelsemöte till vardagsliv i Tornedalen. Såväl Jonson som Varumos fångar väckelsens tältmöten. Tälten och bilderna får mig att nynna på Jakob Hellmans låt Tältet ”…jag trodde det var cirkus men det var herrens hus..” från …och stora havet.
Min nästan översekulära inställning gör att jag lätt blir dömande, jag tänker på vad Marx sa om religionen som ett opium för folket. Jag får en önskan att häda, att protestera, att göra som i ungdomen och sjunga Ebba Gröns Häng Gud i en kyrka. Samtidigt märker jag att något stillnat inom mig. Polarisering gör ingen nytta och det finns något vackert i det kristna budordet om att möta andra som en själv vill bli bemött. Jag tänker att nyfiken borde vara ett bättre ingångsvärde än fördomar. Och även om inte mina fördomar krossas i och med utställningen så kanske det nyanserar mig. Det är vanligt folk som tror, antagligen finner de något större i sin tro och blir genom den bättre människor. Så länge de inte månglar ut sin tro och förtrycker måste alla få vara fria att tro. När vi befinner oss i en tid då liberala demokratin utmanas behöver vi alla ta ett steg tillbaka, fälla in taggarna och tänka att vi inte kan offra demokratiska värden för att nå kortsiktig makt. Alla människors lika värde måste vara överordnat utspelspolitiken. Splittrarna måste sluta splittra.
Bilderna i Nina Varumos utställning I väntan på himmelriket är lågmälda, lite uttryckslösa och bildstilen, det liknar deadpan-stil men gör ingen anspråk på den torra humorn som stilen kan bära med sig. Det finns en bild i Varumos utställning som etsar sig fast, som jag anar bär på hennes egen syn, och det är bilden med två barn och en stor lång skugga av en patriark. Men efter den bilden, en bild som kanske kan ses som ett ingångsvärde i det hon vill visa så förändras hennes blick och perspektivet till något som är mer nyfiken än dömande, och lite samma sak händer med mig.
Med små detaljer i rummet: en monter med biblar, bonader, en kyrkbänk och ett kors så lyfter utställningen på ett smart sätt, det är attiraljer som lyfter upplevelsen. Just sådan detaljer är jag inspirerade av till min utställning som jag just nu producerar och som kommer visas på Perssons Magasin i sommar.
Slutligen vill jag lyfta på hatten för Västerbottens museum. Inte nog med att de genom Sune Jonssons centrum för dokumentär fotografi förvaltar en bildskatt så blir det otroligt bra när de låter nya bildskapare samtala och samspela med Jonssons bildarkiv. Det är föredömligt och ett smart sätt att hålla en bildskatt vid liv. Dessutom att, som i Jonssons och Varumos utställningar, låta nya uttryck möta den tidigare mästarens bilder skapar en dialog mellan bildskaparna och en resa i tiden.
Att besöka Umeå är att besöka en stad där fotografi som konstform får en plats.
Opublicerat | I väntan på sommaren
En bild från ett av flera stopp jag gjorde på min roadtrip mellan Gävle och Umeå i början på maj.
Nu är Fotobrevet slut för denna gång. Tack för att du läst! Är du inte prenumerant så bli det gärna.