Fotobrevet #025: Äntligen Magnus! | Bildreportage från E4:an | Fotogallerior i Örebro | AI-tankar
Fullmatat fotobrev med mycket att läsa.
Hej kamrater.
Idag blir det mycket att läsa. Hoppas att du kommer gilla innehållet och om du gör det så skicka gärna vidare brevet till en kamrat eller dela det i sociala medier. Är du inte prenumerant så får du jättegärna bli det.
I Fotobrevet #025:
Bildreportage från E4:an
Fotogallerior i Örebro
Äntligen Magnus!
Nya AI-tankar
Opublicerat från Grängesberg
Landmärken och stopp – blues från E4:an
Hundra mil och mängder med bilder. Ett banarbete i samband med en jobbresa till Umeå fick mig att välja bil. Flyger gör jag som bekant väldigt ogärna. Alla bilresor kräver stopp för kaffe, pinka och mat. Varför inte förlänga stoppen och kanske göra några fler. Fram kommer man alltid. Så mitt senaste bildreportage är bilderna av min resa från Gävle till Umeå tur och retur.
Här kan du hitta reportaget från min resa!
Bonustips! Missa inte mitt bildreportage från Umeå
Fotogallerior i Örebro – Wahman och Varro visar sina bilder
Två av Örebros kommersiella vallfärdsplatser: Krämaren och Vågen, lider av den ekonomiska krisen. Lokaler står outhyrda och ger en försmak av Homo Consumentus sista tid på jorden. Glädjande är att galleriorna väljer att satsa på fotoutställningar. På Vågen visas Anderas Varros bilder och i Krämaren ställer Magnus Wahman ut. Så efter lite egen konsumtionsjakt på Clas Ohlson kompenserade jag med kultur.
Magnus Wahman, Krämaren
En sökarens blick. Jakten på det andra inte ser. Jag känner igen sökandet. Jag uppskattar lågmäldheten. Bilder är monterade på metall. Det konstanta formatet på bilderna och metallramarna bidrar till en nästan meditativt monoton känsla. Bilderna i sig är ganska anspråkslösa i sin enkelhet, men anspråkslösa på ett bra sätt. Vi lever i en tid då allt och alla ska sticka ut, men Wahman vågar trotsa det, hålla i ett uttryck och leverera bilder som gör sig bäst i en utställning eller i en bok. Det är en berättelse som Wahman vill berätta, den ifrågasätter vår syn på fotografi, den uppgår i konst, den drivs av människans kreativitet.
Utställningen heter Concrete New York och hänger på Krämaren under hela 2023. När du väl är där tycker jag att du ska köpa hans bok. Det är en riktigt fin sak med genomtänkt formgivning, form som väver samman olika bilder till helheter.
Andreas Varro, Vågen
Överlastat med symbolik, så har Andreas Varro har profilerat sig och tagit världen med storm. Om Wahmans bilder var lågmälda är Varros bilder det precis motsatta. De skriker om vår uppmärksamhet, de är tydliga och bortser vi från dess budskap så liknar de välproducerad reklam som vill få oss att vilja ha saker vi inte behöver. Varros budskap är samtidskritiskt. Bilderna skriker att ska sluta köpa. Sluta köpa myten om dig själv. Sluta sälja myten om oss själva. Kasta bort telefonen. Kliv ut i världen. Koppla ner dig.
Utställningen heter Dystopia och försöker belysa hur det är att vara människa i en tid då livet är uppkopplat och då vi betalar för tjänster med vår personliga integritet. Sista bilden, bilden här nedan, är en av de enklare i utställningen men det säger så mycket och den sitter kvar i mig. Kanske att dess nedtoning gör att jag kan bära med mig den. Varros bilder händer i Vågen fram till 18 augusti.
![](https://substackcdn.com/image/fetch/w_1456,c_limit,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fc5069a38-91c6-4631-a3ff-fb8b40fc1aa6_1200x1064.jpeg)
Äntligen Magnus!
Äntligen har Magnus Lindbom fått utmärkelsen Årets Naturfotograf. Oftast är naturfotografi egentligen kulturfotografi. När vi säger naturfoto menar vi nästan uteslutande natur som på ett eller annat sätt påverkats eller kontrolleras av människor. Riktig natur finns egentligen bara i de avlägsna vildmarker som Magnus Lindbom söker sig till för att göra sina bilder. För att ta en bild kan han färdas i dagar. Han bär sin egen utrustning och på äventyret blir han inte bara ett med sig själv utan också ett med det landskap han fotograferar. En mycket värdig vinnare.
Kolla in hans bilder och stötta hans nya dokumentärprojekt på magnuslindbom.com.
Trött på tjatet om AI – var inte det – läs varför
Det pratas väldigt mycket om AI. Inte minst om AI-genererade bilder. Även om tekniken fortfarande har en del brister så går det rasande fort. Mest imponerande hittills är generativ fill i Photoshop. Med några enkla rader text kan du skapa otroliga manipulationer eller skapa helt nya bilder, det gör manipulation lika lättillgängligt som mobilkameran gjorde alla till fotografer.
Nyligen vann Boris Eldagsen ett pris i en fototävling, Eldagsen avsade sig priset men ville med sitt deltagande skapa en debatt om vad som är fotografi och vad som är AI. Han efterlyste exempelvis en term för AI-genererade bilder. Ett förslag är promtografi, en promt är den textinstruktion som du ger en AI för att den sedan ska utföra en uppgift. Jag vet inte om det är en viktig debatt eller inte. Vi använder ju inte termen digitalfotograf. Så länge bilderna vill berätta en berättelse så spelar det väl mindre roll hur de uppstått? Berättelsen är väl det viktiga som i exempelvis Jonas Bendiktsens Book of Veles.
Som fotograf har jag svårt för att vara orolig för AI. Jag förstår att kommersiella fotografer känner en stor oro, traditionellt reklamfoto känns har inte många år kvar. Den genren jag vill verka i, den dokumentärt konstnärliga, där min berättelse och mina faktiska intryck bärande för bilderna kan nog hantera och till och med dra nytta av AI.
Jag tänker att det viktigaste är att alla vi som vill leka med AI också är transparenta med att vi valt att använda AI. Har vi klippt in en bil med AI är det lika självklart att redovisa det som om vi tidigare klippt in en bild på en bil. Så att vi inte påstår något som inte är sant.
Det som oroar mig är att det finns människor med onda avsikter. Människor som själva strävar efter makt eller som stödjer de som strävar efter makt. De kommer att använda AI för att manipulera våra åsikter och tankar, använda AI för att misskreditera och skapa oro i samhället. Manipulation har alltid använts för just detta. Nu med AI kan bilderna vara mer trovärdiga men då måste också vi som individer vara mer kritiska till vad vi faktiskt ser i en bild. Vi behöver alltså använda våra hjärnor, vilket aldrig är fel. Ser du en bild som gör dig arg, en bild som kommer från en källa du inte känner till, ta då många djupa andetag. Sedan bör du googla – söka källan, kontrollera sedan med trovärdig gammelmedia (sån som faktiskt försöker verifiera vad som är sant och inte), kontrollera med lokala myndigheter och innan du kan få bilden bekräftad: DELA INTE VIDARE DEN! Så enkelt är det. I en ny era kommer vi, som alltid, behöva bedöma all information med kritiska ögon.
Efter ett stickspår i källkritikens ärliga land ska vi nu tillbaka till det mer handfasta. Idag när vi hör nyheter om AI tänker jag att det är väldigt viktig att ha med sig att den AI-teknik vi ser idag (generativ AI) främst bygger på den samlande smörja av innehåll som vi själva publicerat på internet. Så vi kanske ska sluta producera lögner och skit på internet?
För att en AI ska kunna bli relevant behöver den träningsdata. Idag har alla tillgängliga nya tjänster olovligen tränats på upphovsrättsskyddat material så väl text som bild, material som de sedan bygger tjänster på. Dessa företag kommer inte kunna härja fritt så länge till. De stora upphovsrättsorganisationer vässar sina knivar för gigantiska stämningar och rättsprocesser för alla upphovsrätts intrång som skett. Och AI:n är ju skapad av människor och där med finns det människor att lagföra.
Så när kranen till information är avskuren behöver AI-bolagen köpa träningsdata. Det kommer antagligen öppna upp för en nisch där fotografer och privatpersoner kan sälja stora mänger bilder till bolagen. Antigen sälja mot pengar eller genom att få en tjänst gratis genom att exempelvis dela med sig av sin telefons bildarkiv.
Så slutligen. Det känns som att träningsdata är guld i en ny medievärld. Och nej AI är inte farligt. Det är vad vi människor väljer att göra med tekniken som avgör till vad tekniken kommer användas.
Bonustips! Bildreportage: Fotografi från Köpenhamn
Opublicerat | Grängesbergs station
Jag gillar Grängesberg. På vintern åker jag dit för skidåkning, på sommar åker jag dit för att turista. Grängesberg är mer än en sömnig bruksort i södra Dalarna, det är hela Sveriges historia på en plats. Funkispärlan till stationshus och dess storslagna väntrum är en av många sevärdheter. Jag tycker att du ska ta och lyssna på Renoveringsraseriets podd om Grängesberg där de ägna mycket tid åt just stationshuset.
Nu är brevet slut för denna gången. Hoppas du fått mycket intressant läsning. Nästa nummer kommer den 29 juni.