Fotobrevet #031: Två utställningar • Bildreportage från Bergslagen • Opublicerat från Södermalm
Brevet handlar om Roine Magnussons senaste utställning och projekt och om Erik Holmstedts och Anders Alms utställning i Stockholm.
Hej.
Fotobrevet denna gång behandlar två utställningar. I Stockholm har har sett Erik Holmstedts och Anders Alms “Gruva” och på Närkeslätten har jag sett Roine Magnussons senaste projekt “Just under himlen”. Jag har även publicerat ett nytt bildreportage från min senaste tur i Bergslagen och slutligen så bjuder jag på en färsk opublicerad bild från Södermalm.
Hoppas du kommer gilla brevet, som vanligt blir jag glad för tillrop, kommentarer och om du delar vidare brevet så att det når fler.
Varma hälsningar,
Fotograf Björn Dahlfors
Gruva och människa – Holmstedt och Alms skildrar städer som flyttar
Södermalm en fredag. På CFF:s galleri visas denna dag Erik Holmstedt och Anders Alms utställning "Gruva". Två fotografer som har fotograferat varsin gruvstad i Norrbotten. Alm skildrar sitt Kiruna, Holmstedt sitt Malmberget. Gemensamt för städerna är att de flyttas för att malmbrytningen ska kunna fortsätta. Men medan Kiruna blir kvar, raderas hela Malmberget ut. Utställningen är en blandning av lugn melankoli och kontrastrika livfulla bilder.
Jag har tidigare skrivit om Erik Holmstedt här i Fotobrevet, hans bilder har lite av samma temperament som mina bilder, och hans Malmberget har likheter med det Bergslagen jag försöker skildra i min kommande bok "Kära Bergslagen – Råvaruland och folkhemsresor". Det var Eriks bilder som fick mig att vilja se utställningen. Efter promenerade jag till Konst-ig bokhandel och köpte ett exemplar av Holmstedts nya bok Malmberget.
I Holmstedts del av lokalen möter jag en stängd skola som sakta bäddas in i ett lappländskt snöfall, ett stängsel runt den stora gropen mitt i samhället och hem som människor tvingats lämna när gruvan ska expandera. Malmberget stänger och folk flyttas ner till Gällivare.
I Anders Alms bilder möter jag en man som jag direkt kopplar ihop med Jon-Ante i Ann-Helén Laestadius bok "Straff", helt irrationellt, men det är sånt som bilder kan göra med ens hjärna. En annan bild jag tycker mycket om är bilden där gruvlaven på Kiirunavaara skymtar förbi; jag tänker på alla de gruvlavar jag besökt under sommaren i arbetet med "Kära Bergslagen".
I utställningen möts Holmstedts precision och Alms snabba ögonblicksbilder. Det svartvita dramatiska i Alms bilder möter den lågmälda färgskalan i Holmstedts bilder. Mixen både tar och ger energi till utställningen. Den svartvita delen dominerar rummet på något sätt, vilket skapar en obalans för mig. Kanske hade fotograferna kunnat vinna på att blanda bilderna, kanske skulle kontrastverkan kännas mer kompletterande än konkurrerande? Det är klurigt med ett rum och två uttryck, framför allt i ett ganska litet rum där varje bild är påtaglig hela tiden. Trots obalansen tar jag med mig en bra känsla och en nyupptäckt bildvärld i Anders Alms. Även Alms bok Grouse city fick följa med hem.
Utställningen går att se fram till den 22 oktober.
Lavar, Folkens hus och puttrande småstäder – en ballad från Bergslagen
I arbetet med min bok Kära Bergslagen gör jag resor för att se, samla in och fotografera. I september 2023 tog jag en tur i norra och östra delarna av Bergslagen.
I bildreportaget besöker jag Ludvika, Tuna-Hästberg, Idkerberget, Säter, Hedemora, Intrånget, Garpenberg och Fagersta.
Främst var sökaren inställd på att fotografera gruvlavar och Folkets hus. Men också att se byar och småstäder, känna på en stämning och vandra bland hus och i människor vardag.
Magnussons modiga minimalism
Norra Närkes slingrande ekkantade landsvägar. Helgutflykt till Tysslingens naturcentrum och Roine Magnussons utställning ”Just under himlen”. ”Just under himlen” är Magnussons senaste bilder och bokprojekt. Det är en minimalistisk serie bilder som är mycket repetitiv, och det är de små förändringarna som utgör seriens nyanser. Serien beskriver Magnusson själv så här:
”Just under himlen” är en bildserie om livet, om mitt liv. Eller rättare sagt, en del av mitt liv. Separationer från både en person jag tyckt mycket om, flera goda vänner och min hund Siri, som samtidigt lämnade jordelivet. Det var en period med mycket svärta, en period som fick mig att stanna upp, en period där grenar fick ta plats. Grenarna utgjorde terapi, ett sätt att ta sig igenom. Polaroidfilm var det givna valet av medium, dels för att man kunde skapa en bild direkt, dels för att det plötsligt blev en fysisk process. Med tiden blev bilderna starkare och starkare för mig, viktigare och viktigare. Det blev något mänskligt, något som kändes väldigt nära för mig. Och jag ser på grenarna högt upp just under himlen på ett helt nytt sätt. Originalen fotograferades med Polaroid 64, verken är gjorda som Silvergelatin i mörkrum.
Att göra naturen till avskalad grafik är otroligt tilltalande och samtidigt en relativt enkel, men samtidigt svår, konst. Precis som för många andra just nu har den analoga tekniken blivit en del av berättelsen om själva bilden. Jag kan störa mig på att teknikvalet och teknikens egenskaper blir en del av själva bilden, som om en bild är mer värd om den är gjord på film. Kan fotografin någonsin få vara teknikneutral? Eller är tekniken avgörande för uttrycket? Om tekniken är viktigare än verken, så är det kanske det som gör att fotografi har så svårt att bli accepterat som konst?
Jag gillar verkligen bildserien, och jag uppskattar att Roine nästan alltid vågar pröva nytt och omstöpa sig själv som bildskapare. Tyvärr finns det en obalans i rummet. De minimalistiska silvergelatinbilderna konkurrerar om uppmärksamheten med de kraftfulla bilderna från andra projekt. För att kunna stanna i de minimalistiska, enkla bilderna behöver man hela tiden skärma av sig från de övriga bilderna i rummet. Modet Roine har att fördjupa sig i ett tema når inte riktigt fram i denna utställning. Synd, tycker jag.
Opublicerat | Femtio fönster och en flagga
Som fotograf lönar det sig att ibland höja blicken och söka detaljer. På en fasad av fönster vajar en lite flagga och bryter av upprepning av lika dana fönster.
Nu har du nått slutet av Fotobrevet. Nästa brev skickas om tre veckor, den 2/11. Till dess hoppas jag att du har det fint och så får du gärna tipsa dina vänner om Fotobrevet.