Fotobrevet 033: Jens Assurs praktutställning på Liljevalchs • Ode till fjällen • Fotobrevsunikt album
Dessutom några tankar om demokratin i Sverige
Kamrater och fotobrevsläsare!
Nytt nummer av fotobrevet, och det är som alltid kul att knåpa ihop ett innehåll som jag hoppas kan intressera och engagera dig.
I en tid då nyheternas rapporter från både när och fjärran sänker ens sinnesstämning är det svårt att låta bli att skriva några rader om hur det känns att leva i vår tid. Att vara fotograf handlar för mig om att bearbeta världen, att bryta ner tankar och händelser till begripliga fragment och klara tankar. Senaste tiden har jag oroat mig för demokratin i Sverige.
I fotobrevet #33:
Tankar om demokratin i Sverige
Jens Assur får mig att längta ut
Ode till fjällen och unikt album med fjällbilder
Opublicerat | Diptyk från en omtumlande höst
Tankar om demokratin i Sverige
Gång på gång hör vi hur ledande politiker i Sverige kallar de som protesterar mot statens politik för bråkstakar och ett hot mot demokratin. De som i själva verket hotar demokratin är de som inte kan hantera att människor använder sin yttrandefrihet för att protestera mot den politik som de anser är skadlig. Som ledande politiker i ett demokratiskt land bör man vara glad över att folk bråkar och protesterar. Motsatsen är farligt nära diktatur. Att man som politiker ens antyder att vi som medborgare bör ägna oss åt självcensur är så jävla skrämmande att jag på riktigt är rädd för att delar av demokratin är hotad. Demokrati handlar inte om att ha lugn och ro, det handlar om att skapa möjligheter för alla att påverka det samhälle man lever i. En tyst och timid befolkning är inte en befolkning som lever i en demokrati. Den representativa demokratin är bara ett medel för styrning av en demokrati. Men att tro att den representativa församlingen och det som pågår där är demokratins grundpelare, det är på allvar att avveckla demokratin. Demokratin är det som flödar i folkrörelser, i Idrottssverige, vid köksbord, i fikarummet, genom medbestämmande lagen, i kulturen, på puben och på alla andra ställen där människor möts och skapar något tillsammans. Demokrati är att ta sin röst, sin kropp och sina plakat för att visa att man fan inte håller med. Demokrati är något mycket större än en röstsedel vart fjärde år. Det är skrämmande att Sveriges statsminister inte verkar dela min uppfattning.
Jens Assurs praktutställning på Liljevalchs
En världsomsegling i ett 70-tal bilder. Jens Assur delar med sig av en fotografs semesterbilder i sin stora utställning på Liljevalchs i Stockholm. Bilder med vilka han vill inspirera andra att komma ut; och lyfta den unika allemansrätten; och rätten till naturen som en plats för att förverkliga sig själv utan att förstöra den miljö man besöker. Ämnet känns angeläget och viktigt men går verkligen budskapet fram? Nja, det når fram någorlunda när jag sätter mig och ser den 21 minuter långa dokumentären om projektet. Men det når inte fram i utställningshallen. Jag hade väldigt stora förväntningar på utställningen och blev nog lite besviken. Det jag tar med mig är en känsla av att vilja ut i naturen.
Titeln på utställningen är Privat natur, det är en typ av ordlek då många bilder är av just privat natur, samtidigt som familjens upplevelser kan få en att tänka att de har den natur de vistas i för sig själva.
Fotografiskt är det både modigt och välgjort. Projektet är troget det svartvita uttrycket. Genomgående finns ett berättande som medvetet låter betydelsebärande element försvinna ur bild. Det är en lek med regler utan att på riktigt utmana några konventioner. Det är mycket i utställningen som är vackert. Och stilisten Assur är närvarande med sin fulländning i komposition. Men jag blir inte särskilt berörd. Kanske är det för att jag håller med Jens om de frågor han ställer, samtidigt som det skaver något enormt i att han helt utelämnar alla övergrepp på naturen som sker just för att människan tar sig rättigheter. Jag kan få en känsla av att naturen i Assurs projekt är mer en resurs som finns för att tillfredsställa människans behov snarare än den komplexa organism som möjliggör just vår existens. Rovdriften och klimatförändringarna håller på allvar på att sätta mänskligheten i sin värsta kris, ett ämne som lämnas därhän.
Att prata om allemansrätten samtidigt som varje resmål och varje bild visar miljöer som bara några få privilegierade människor har tillgång till blir också problematiskt. Den närmaste naturen är den viktigaste att värna, där har vanligt folk möjlighet att vara. Att bevara den stadsnära naturen och lyfta den och dess kvaliteter är det som är viktigt i debatten om rätten att vara i någon typ av natur.
Till utställningen finns en katalog. Där finns ännu fler bilder från projektet och där finns även texter om temat skrivna av bland annat idéhistorikern Sverker Sörlin. Tyvärr är inte deras resonemang en del av utställningen.
Men det som mest biter sig fast är till naturen, till fjällen, till skogen. Jag känner igen det familjen Assur strävar efter i deras utforskande av stränder, skidområden och fjällhedar. Att inspirera var en del av syftet men utställningen så där kan jag se att han lyckas.
Utställningen hänger till den 7 januari på Liljevalchs i Stockholm.
Ode till fjällen
Horisonter. Böljande horisonter. Aggressiva horisonter. Stigar, leder och otrampade hedar. Ryggen mot en solvarm sten. Kaffe. Mygginferno. Frystorkad mat. Ljudet av klövar och klockor. Ensamheten. Det otvungna småpratet med andra vandrare. Höstglöd. Djupsnö. Skidspår. Att dricka vatten ur porlande bäckar. Väderväxlingar. Den snabba lämmeln. Spåren av björn. Bara en tältduk mellan dig och evigheten. Stjärnklara nätter. Dimma tätare än gröt. Norrsken som dansar. Fjällripan som smälter in i landskapet. Bergväggar och snölegor; smältande glaciärer. Grus och blockterräng. Ånger över att jag slutat sova i tält. Videsnår och fjällbjörk. Obekvämligheten. Enkelheten. Nedkopplingen. Tystnaden.
Album: Svartvita fjällbilder
Opublicerat | Diptyk från en omtumlande höst
Klackar lämnar spår i ljudvågorna. Ett eko av överklass i den bestämda klackisättningen. Humlegårdens gatlampor är som smycken i novembermörkret. Trafiken från Sturegatan tränger in i mitt hotellrum. En helikopter cirkulerar. Blåljus rusar genom staden. Jag hör inte hemma här. När jag blundar ser jag något annat. En sten är i rullning. Jag har tappat kontakten, jag irrar runt, håller fast i somligt, offrar desto mer. Månadslönens trygghet, en boja. Dyra vanor istället för glada dagar.
Nu har Fotobrevet nått sina sista rader. Gillar du det du läser så dela gärna innehållet. Är du inte prenumerant så bli gärna det! Nästa brev kommer till dig den 14 december.