Fotobrevet 040: När solidariteten dog, Kungarna av Blomstermåla och färgchock på Fotografiska
Tankar från tre utställningar och uppdatering kring arbetet med Lavens land.
Hej där! Nytt nummer av Fotobrevet i brevlådan igen. Denna gången blir det tankar kring några utställningar jag sett den senaste tiden. Två på Fotografiska i Stockholm och en på Fotografiskt center i Köpenhamn.
Vet du, det är ta mig tusan en mörk tid vi lever i. Den spirande våren med vitsippor, fågelsång, surrande bin och björkar som brister kan knappast förändra de instrumentella mördandet som pågår när vanvettiga människor tar sig mer makt än vad någon människa borde kunna besitta. Putin och Netanyahu med sina påhejare på den stora scenen, en lejd tonåring i gängkriget som söker kickar och cash med en pistol i handen här i Sverige. Och så torkan, denna ständiga vårtorka, en påminnelse om klimatkatastrofen även når hit till norra Europa. Krigstrummor som spelar i Kashmir. Mördandet i Jemen och Sudan. De är några av de cirka 50 pågående konflikterna i världen just nu. Addera sedan Trump och alla andra i tokhögern. Addera att Sveriges svassat så för sultanen i Ankara, denna lättkränkta despot, som griper journalister och arrangerar skenrättegångar. Du som tror på fri journalistik och vill stå upp för rätten att granska makten skulle exempelvis kunna skänka pengar till Reportrar utan gränser, till fonden som Dagens ETC startat kring Joakim Medin eller så köper du Joakims böcker, böckerna som retar gallfeber på Erdogan. #journalistikäringetbrott
Innehållet i Fotobrevet 040:
Prissänkning på min bok – två för en kampanjen fortsätter
Färgexplosion i form av ToiletFotoPaperGrafiska
Tankar från Kungarna av Blomstermåla
In the past we made history, eller när solidariteten dog
Så fortgår arbetet med Lavens land
REKLAM
Prissänkning och bok på köpet!
Nu sänker jag priset på Kära Bergslagen: Råvaruland och folkhemsrester till 375 kr. Dessutom skickar jag med min bok 202053: Fotografi och poesi från pandemins första år helt gratis! Erbjudandet gäller på kulturproduktionen.nu. Frakt tillkommer om du inte väljer upphämtning.
PÅ UTSTÄLLNING
Fotografiska levererar (äntligen)
Just nu visar Fotografiska flera fantastiska utställningar, faktiskt är det så bra att jag nästan blev överväldigad, vilket inte så ofta händer. Entrépengen på 200 kronor känns nästan billig. Just nu visas ToiletFotoPaperGrafiska och Kungarna Blomstermåla båda visas till den 8 juni, och så visas On being family (visas till 31 augusti) och Ett liv i högdager (visas till 5 oktober). Tankar om de två förstnämnda kommer jag avhandla idag och de två andra i kommande brev.
ToiletFotoPaperGrafiska (Toiletpaper)
Färgrikt, vulgärt, Warholskt, köttigt, tydligt, underbart och grällt. Antikommersiellt och überkommersiellt. Konceptuellt så det förslår, men det funkar. Fotografier som är färgsmockor, ljudkulisser som är absurda och oväntade, installationer och stora utskurna bilder som hänger från taket.
En utställning som är helt perfekt för Fotografiska, den är så som Fotografiska vill vara, och för en gångs skull känns det inte överproducerat, det är en totalutställning, och istället för att utställningen tar överhand över fotografiet så går de hand i hand. Det är absurt och det är lekfullt. Vissa bilder fastnar, men det som främst fastnar är den totala upplevelsen. Från den blöta vindpinade katten, till bananbassängen och möblerna som bär de tryckta fotografierna. Den italienska konstnärsduon Maurizio Cattelan och Pierpaolo Ferrari gör allt i kameran, de bygger kulisser och miljöer, allt är fångat i en bild, inget Photoshop, bara ren konst. Allt leker med reklamens uttryck, allt är till salu, det kommersiella uttrycket som konst, konst som kommersiella produkter. Den stora konsten är egentligen inte de enskilda bilder utan den totala upplevelsen.
Kungarna av Blomstermåla (Vanni Jung Ståhle)
Efter Toiletpapers färgexplosion är det skönt att välkomnas in till Blomstermåla, eller är det välkommen till Vanni Jung Ståhles syn på den hemort hon lämnat, hennes syn på de som blev kvar? Det är svårt att inte känna att det finns en viss exotifiering av människorna och platsen. Nästan som att det är en antropologisk studie av en art som representerar något annat än medelklassens Normsverige. Men det kan också ligga i min, betraktarens tolkning, av bilderna och människorna på dem. Eller är det platsen, ett museum för medelklassen, som får det att skava?
Det finns något välbekant i människorna i Blomstermåla, de kunde varit jag, de är kanske till och med är jag. Det kunde också varit jag 2010 som åkte tillbaka till min hemby i Småland och gjorde samma bilder. Eller så gjorde jag de bilderna på festerna vi själva hade i min ungdom, fast utan Vannis fotografiska skicklighet men utan att ha utifrånperspektivet.
Jag känner inte det innanförskap som fotografen beskriver att hon känner, jag ser det mer som att hon betraktar Blomstermåla utifrån, hon är på besök, hennes urbana blick målar en schablon. Men det finns också värme och respekt, det finns ett förtroende för fotografen hos de som låter sig avbildas, hos de som väljer att släppa in henne och kameran. Frågan är om värmen och respekten når den urbana publiken eller om den bara blir något för medelklassens Normsverige att gotta sig i? Kan bilderna nå bortom schablonerna? När jag tjuvlyssnade på andras kommentar i utställningsrummet kändes det mer som att schablonerna förstärktes än utmanades.
Jag är alltså kluven till utställnings narrativ och hur Blomstermåla framställs, eller kanske till det jag läser i utställning. Jag är däremot inte alls kluven till berättelsen, jag är helt säker på att den är sann för Vanni, och fotografer äger sin berättelse. Och utställningen gör avtryck, den fastnar för den tvingar mig att fundera. Dessutom är det bra fotografi, det är bilder som vågar sig bortom perfektion och skärpa, de tar sig dit utan att alls bli effektsökande. Jag är avundsjuk på bildspråket, på att kunna hantera det utan att det känns sökt, bildspråket är intuitivt och inte alls så maskinellt som mitt eget bildspråk tenderar att vara. Utställningen är så värd att se, antingen bortser du från schablonerna eller så tar du med dig mitt ord om att vi på landsbygden är precis som alla andra – lika vanliga och lika unika.
Att jag måste tänka, formulera mig, känna något, är kanske ändå det bästa betyget en utställning kan få?
PÅ UTSTÄLLNING
Den sista solidariteten
På fotografisk center i Köpenhamn visades tidigare i vår In the past we made history. En utställning om de platser som härbärgerat flyktingarna som kom till Danmark i samband med massflykten från Syrien 2015 och under tidigare flyktingvågor. Det är på ett sätt en dokumentation om en flyktingpolitik som fortfarande var human, som tog emot människor som flydde krig. Det är också en berättelse om krisande myndigheter som lät människor bo på platser som kanske skulle rivits eller sanerats för länge sedan. I en svensk kontext skulle det också vara berättelsen om skrupelfria entreprenörer som tjänade grova pengar på människors nöd.
Jag tänker på vad gjorde egentligen flyktingvågen med oss? Var den den som fick fröet av högerextremism att gå från en grodd till en skog av främlingshat, avhumanisering och rasistisk politik. Idag är mottagandet i Sverige och i Danmark på EUs lägsta nivåer och färre ska de “främmande” bli genom unken utvandringspolitik. Var det den sista gnuttan samhällelig solidaritet som dog efter flyktingvågen i mitten på 10-talet? Nu är solidariteten en syssla för frivilligorganisationer medan samhället väver sina identitet kring det som enar och mot de främmande. Nationen och vilka som tillhör den låter sig definieras av ren rasism.
Utställningen tar verkligen tag i mig och mina tankar. Det är fotograferna Kent Klich och Tina Enghoff som skapat utställning som består av fotografi och videoverk. I framställande har de samarbetat med Anastasija (Nastija) Kiake.
Utöver utställnings tema som skapar både tankar och känslor tar jag med mig fotografierna. Stora svartvita bilder, dokumentation av platser som härbärgerade människorna som kom. Fotografiet är ren perfektionen, avskalat och betagande. Bilderna avhumanisera platser som faktiskt stod för humanism. Bilderna hanterar rum och detaljer i rum, ytor på vilka människor levde. Jag blir även glad för att fotografin vågar vara oppositionell. Den vågar skrapa av den flagnande färgen och visa samhällets dåliga sidor. Från 31 maj till 12 oktober visas utställningen på Havremagasinet i Boden.
LAVENS LAND
Arbetet med boken tuffar på. Textskrivandet är det som verkligen kommer ta den mesta tiden framöver. För att texterna ska bli som jag vill kommer jag ge mig ut på några resor för att besöka flesta av lavarna igen. Kameran kommer givetvis vara med men fokus kommer på skrivandet. Texterna är tänkt att vara korta, beskriva känslan av platsen och sen krydda med sånt i gruvans eller ortens historia som fastnar när jag gräver i arkiven. Boken är en formmässig utmaning både fotografiskt och textmässigt.
För att ge en bild av vad jag vill skapa textmässigt kommer nedan här ett smakprov för hur jag tänker just nu. Kanske att jag ändrar mig? Men Fotobrevet är ju ett nedslag i nuet och ett sätt öppna upp till hur jag skapar.
“…Genom gruvområdet går en kullerstensbelagd allé, den är ståtligt, en boulevard genom gruvområdet. En gång bar den namnet Centralvägen. Den går från Jakobina laven till Centrallaven, förbi makalösa maskinhuset, centralens gruvstuga och Mojsen. Maskinhuset som har använts som konsthall är i sig själv ett konstverk med sina fönsterbeklädda fasader och tak. Kontrasten mellan de stora maskinerna och det otroliga ljusinsläppet är magisk. De jättelika maskinerna, som skickade 50 000 volt rakt ner i underjorden, är på något sätt symboler för det vi då trodde var människans seger över naturen. Idag är det uppenbart att naturen slår tillbaka…”
Nu har du kommit till slutet. Nästa brev kommer när du minst anar det. Du får gärna skicka vidare brevet till någon du känner eller på andra sätt sprida ordet om att det finns.